Vi gör bokutgivning enkel, tydlig och rolig!
2025 gav Johanna Sandgren ut sin bok Karls försvunna lördagsgodis, en bilderbok för barn i åldrarna 3–6 år. Det är en mysig och finurlig pusseldeckare där man själv får lista ut vem godistjuven är. Boken fick det sällsynta betyget 5/5 i BTJ-häftet – en erkänd kvalitetsstämpel inom förlags- och biblioteksvärlden.
Vi ställde några frågor till Johanna om hennes skrivprocess, inspiration och tips till aspirerande författare.
När började du skriva?
– Jag började skriva redan när jag gick i fyran. Jag satt och skrev berättelser på skolans dator och jag läste väldigt mycket. Så jag började tidigt, för att jag kände att skrivandet var en bra kreativ process för mig redan då. Man hade ju inte så mycket annat när jag växte upp, det fanns inga skärmar eller paddor. Och hur gammal var jag då, tio?
Vad får du inspiration från?
– Jag har alltid fångats av inspirationen i det där som man ser lite i ögonvrån, som man inte riktigt har förstått, och så bara bubblar det iväg i fantasin. Jag växte upp på landet, mitt ute i skogen, var ute och gick mycket ensam där, och då blev det ju väldigt mycket sagofantasier, troll och allt möjligt, mystiska grejer.
– I dag har jag blivit en luttrad vuxen med små barn, så jag får väldigt mycket inspiration från när jag hör mina barn prata och deras kompisar, och vad de fastnar i för tankar. Då spinner jag vidare på det. Jag har ju använt mina barn mycket – det låter hemskt – men de inspirerar mig massor. De har så mycket input.
Har du någon särskild skrivprocess? Eller rutiner i skrivandet?
– Dels planerar jag in skrivtid, så att det blir av. Det är nog det viktigaste. Jag skulle också vilja säga att jag har blivit bättre på att planera upp min berättelse. Förut gick jag bara på känsla, så jag har väldigt mycket oavslutade berättelser, för att jag började skriva på vilja och glädje, och när jag inte hade någon vidare struktur tappade jag det, la bort det och glömde det. Sedan började jag på något nytt istället.
– Så en stor del är att jag har lärt mig att strukturera upp. När jag börjar i den här glädjen gör jag alltid så att innan jag avslutar första skrivpasset planerar jag upp: Vad vill jag ska hända? Vad är slutmålet? Och så skriver jag upp det väldigt snabbt. Det blir som en synopsis eller en friskrivning av berättelsen. Sen kan det absolut hoppa iväg och styras åt olika håll, men då har jag ändå en lös planering, och den är superviktig. Den kör jag alltid numera. Då avslutar jag, och då kan det bli manus.
Vad mer har du lärt dig om skrivprocessen sedan du började?
– Det jag har lärt mig är att lusten inte kommer att vara lika stark hela tiden, och det är då planeringen kommer in, den räddar upp. För sen kommer lusten tillbaka. Det är någonting jag lärde mig ganska tidigt.
– Sen skulle jag säga att ett misstag man gör är att bara vara kvar i huvudet. Och det har jag försökt sluta med. Nu har vi telefonerna, och det är så lätt att bara plocka upp anteckningarna och knappa ner den där tanken som kommer, för du kommer inte att komma ihåg den.
– Jag har också ett litet block vid sängen, för ibland drömmer jag när jag sover, och så kan jag vakna och tänka: ”Åh! Det här är bra.” Många gånger är det jättekonstiga saker som jag läser på morgonen när jag väl har kommit ur sömnen, men jag har fångat upp saker där också. Att hela tiden ha det tillgängligt är viktigt, för misstaget jag har gjort så många gånger är att tro att det stannar här uppe. Men det är tusen tankar, och de stannar inte kvar.
Har det hänt att du har fått en total skrivblockering?
– En av de största blockeringarna jag har haft var när jag fick min depression och utmattning. Då blockerades allt, och det är ju en väldigt stor sak som gäller hela livet.
– Jag vet att när man drömmer om att ge ut en bok blir det nästan lite som en låsning. Att man ska leverera. Och det tror jag är bland det farligaste man kan göra. Målet att ge ut en bok finns kvar, men det får inte bli så stort att man tappar inspirationen. Då försvinner man ur den kreativa bubblan.
– Sedan skulle jag nog säga att jag, med åldern, har lärt mig att snälltolka mig själv. Blockeringar kommer ju väldigt lätt. Jag lider av det här: ”Åh, vad är det här för skit?” ”Det här är ju jättedåligt, vad håller jag på med?” ”Vem skulle vilja läsa det här?” De tankarna är där frekvent. Jag tror inte att jag kan bli av med dem, utan jag har lärt mig att acceptera att de finns där. Men jag behöver inte reagera på dem, för då blir jag blockerad. Och jag vet att om jag sover en natt, då vaknar jag och har en ny dag, en ny chans. Jag tror att jag har sänkt min ambitionsnivå till en lagom nivå, för då blir det bäst. Jag var nog tvungen att bli 40 år innan jag gjorde det.
Var det något i samarbetet med Sol förlag som överraskade dig?
– Jag och Malin har samarbetat tidigare, och vi matchar väldigt bra, så mellan henne och mig fanns det ingen överraskning. Det kändes bara tryggt, rakt igenom.
– Sen hur man jobbas med som författare, hur synlig man blir. Jag får så mycket hjälp, och samarbetet med Sol förlag är fantastiskt. Man märks, man syns, man räknas med. Jag känner mig väldigt viktig på Sol förlag. Det överraskar mig kanske mest eftersom jag inte har upplevt det innan. När jag hör andra författare prata om det förstår jag att det inte är jättevanligt om man inte redan är ett stort namn. Så det är kanske det som överraskade mig mest, att jag räknas med så mycket som författare. Och det är ju skitkul.
Vad har varit absolut roligast med att skriva den här boken?
– Gud, vad är det roligaste? Jag tycker ju att allt är väldigt roligt. Men dels att den faktiskt har fångats upp och fått en så fin recension. Att den kom fram på det sättet som jag ville. Min tanke är ju att skriva en berättelse som är kul, utan att det behöver finnas någon slags sensmoral. Men sen har jag ändå alltid en tanke till varför saker händer. Det ska kunna räcka med att det är en kul historia, så att barn känner läsglädje. Det behöver inte vara mer, men det finns ju mer. Och den här recensionen gav mig känslan att det kom fram – att vi förlåter varandra, att det kan vara lite kruxigt i en familj men att det är okej. Samtidigt blir det en pusseldeckare som kan engagera barn till att se världen med lite mer ”hmm, finns det något mer att hitta på här?”
Vad skulle du säga till någon som sitter på ett manus men tvekar att skicka in det?
– Då ska de tänka att vi lever bara ett liv. Vi ska våga chansa och våga hoppa, för annars kommer ingenting att hända. Vi får inte en andra chans. Så kör bara! Det finns ingen tid för tvekan. Och funkar det inte, då funkar det kanske nästa gång.
