Vi gör bokutgivning enkel, tydlig och rolig!
Som amerikansk författare, vad var det som lockade dig till svensk historia och det svenska kungliga hovet som miljö för din berättelse?
Min introduktion till svensk historia var genom historisk fiktion, vilket förmodligen är ett väldigt amerikanskt sätt att upptäcka kungligheter, eftersom vi inte har våra egna. En av mina favoritromaner som tonåring var Désirée av Annemarie Selinko. Den handlar om Désirée Clary, Napoleons tidigare fästmö, som gifte sig med Carl XIV Johan och blev drottning Desideria.
År senare fann jag mig själv fundera över vad som hände med hennes son, prins Oscar, och den nyfikenheten ledde mig direkt till den verkliga historien om det tidiga Bernadottehovet. Det jag fann var oemotståndligt: i dynastins gryning hade Sverige nyligen förlorat Finland, störtat en kung, landsförvisat en kungafamilj och bjudit in en av Napoleons marskalkar att bli kronprins.
Det var en tid av återfödelse för Sverige, och det kungliga hovet var den perfekta scenen för all den därtill hörande ambitionen, rädslan, skvaller och begäret.
Som amerikan älskade jag också att detta var en kunglig berättelse som många engelskspråkiga läsare inte redan hade hört ett dussin gånger. Det kändes fräscht. Och sedan drog Sverige självt mig in. Ju mer tid jag tillbringade i landet, desto mer älskade jag allt med det: vatten, grönområden, lugn ordning, fantastisk design och en fridfull livsrytm. Den kontrasten fascinerade mig – lugnet på ytan, och under den, en historia full av omvälvningar och passion.
Vad fick dig att välja just Jacquette Gyldenstolpe som huvudkaraktär?
Jacquette ville inte lämna mig ifred. Till en början dök hon upp i historien nästan som en fotnot, en ung svensk grevinna som är ihågkommen för sin kärleksaffär med prins Oscar, den blivande kungen. Det störde mig. Jag frågade mig själv hela tiden, var det verkligen allt som fanns? Ju djupare jag gick, desto mer insåg jag att historien hade förvandlat henne till en skandal. Hennes eget perspektiv hade nästan försvunnit.
Sedan hittade jag hennes brev i Riksarkivet – unga, sårbara, roliga, ensamma, ibland osäkra – och plötsligt kändes hon väldigt nära. Hon var inte bara ”flickan som älskade prinsen”. Hon var en dotter fångad mellan svåra föräldrar, en ung kvinna som navigerade i en brutal hovkultur och någon vars val hade verkliga politiska konsekvenser.
När jag reviderade det andra utkastet till romanen log lyckan mot mig. Jag sökte regelbundet på namnet ”Jacquette Gyldenstolpe” på Facebook och andra sajter, och en dag fick jag veta att en svensk författare, Anna-Lena Berg, publicerade Jacquettes biografi (Berg, Anna-Lena, Jacquette Gyldenstolpe: romantik och tragik i skuggan av tronen, Santerus förlag (2022)). Anna-Lena blev en god vän, och det jag lärde mig av hennes omfattande forskning fick mig att bli förälskad i Jacquette.
Jag dras till kvinnor vars berättelser, liksom Jacquettes, har förminskats av andra människor. Jacquette gav mig ett sätt att fråga: vem får bestämma vad ett liv betyder? De människor som levde det, eller de människor som skrev om det senare?
Om du skulle beskriva boken för någon som älskar Bridgerton, oavsett om det är TV-serien eller böckerna, vad skulle du säga?
Jag skulle säga: föreställ dig romantiken, skvallret, de glittrande rummen och de farliga sociala reglerna i Bridgerton, men flytta berättelsen från Regency England till det svenska kungliga hovet efter Napoleonkrigen – och höj de politiska insatserna.
Fjärilslekar har mod, hovintriger, begär, svartsjuka och en ung kvinna som försöker överleva en värld där alla tittar på. Men i Jacquettes värld är flirt aldrig bara flirt. En kärleksaffär kan hota en dynasti. En hemlighet kan bli ett vapen. Ett rykte som viskas i fel salong kan förändra en kvinnas framtid.
Så ja, det finns romantik – i hög grad – men det är romantik med konsekvenser. Den är för läsare som älskar känslomässig intensitet, förbjuden kärlek, palatspolitik och kvinnor som lär sig att använda de få verktyg som finns tillgängliga för dem i ett samhälle som är utformat för att begränsa dem.
Eller, enklare uttryckt: Bridgerton möter The Crown, med svenska slott, vassare knivar och en kärlekshistoria där varje drag räknas.
Finns det någon scen i boken som du är särskilt stolt över, och varför just den?
De inledande kapitlen på Drottningholms slott är mig särskilt kära.
De började med en arkivupptäckt, ett brev som Jacquette skrev till sin mor 1811. Hennes handstil var ung och osäker, hennes franska var haltande och hennes ensamhet var omisskännlig. Hon var fjorton, hennes föräldrar hade nyligen skilt sig och hon hade skickats för att tillbringa sommaren vid det kungliga hovet på Drottningholm medan hennes mor reste med hovkansler Gustaf af Wetterstedt, mannen hon senare skulle gifta sig med.
Prins Oscar var också där den sommaren. Hans födelsedag var den 4 juli. Jacquettes födelsedag var också den 4 juli. Ärligt talat, när jag väl visste det, hur skulle boken kunna börja någon annanstans?
Jag älskar de första sidorna eftersom de innehåller så mycket av romanen i miniatyr: Jacquettes isolering, ”Skvallersällskapets” grymhet (mitt smeknamn för drottning Hedvig Elisabeth Charlottas hovfröknar), faran med gamla lojaliteter, den förbjudna brevlådan och sedan den där promenaden genom slottsområdet mot Kina slott, där Jacquette först ser Oscar utanför voljären.
Drottningholm är vackert, men det är också en plats för skvaller, politik, minnen och hemligheter. För mig är det i det första kapitlet som historien, miljön och kärlekshistorien faller på plats.
Vilka känslor eller tankar hoppas du att läsarna bär med sig efter att de lagt ifrån sig boken?
Först hoppas jag att läsarna känner sig förflyttade. Jag vill att de ska lägga ifrån sig boken med känslan av att ha vandrat genom palatsets korridorer, korsat Finspångs slottspark i skymningen, dansat i den överhettade balsalen på Börshuset och stått bredvid Jacquette när hon försökte förstå en värld som gav henne väldigt lite utrymme att välja.
Men jag hoppas också att läsarna tänker på kvinnors handlingskraft. Jacquette lever i ett samhälle där män innehar den officiella makten: titlar, pengar, lag, arméer, regering. Ändå hittar kvinnor fortfarande sätt att påverka händelser – genom allianser, information, emotionell intelligens och rent mod. Det är inte alltid vackert, och det är verkligen inte rättvist, men det är makt.
Framför allt hoppas jag att läsarna minns Jacquette som mer än en skandal. Hon var ung. Hon älskade. Hon gjorde misstag. Hon försökte överleva omöjliga val. Om läsarna stänger boken och undrar hur många andra kvinnor i historien som reducerades till ett rykte när de egentligen var hela, komplicerade människor, då kommer jag att känna att jag har gjort rätt mot henne.
